Fredagslugnet har infunnit sig

Efter en tuff arbetsvecka väntar nu en förhoppningsvis lugn och skön helg. Inga direkta planer än så länge. Det ska tydligen bli vackert och soligt så det blir kanske en tur med skidor nere på sjön. Om det inte blir för kallt så kanske det blir en riktig utedag med familjen och några goda vänner. Varm choklad, korvgrillning, bus i snön med barnen och sitta och mysa på fårskinn runt elden.

Mannen är på väg hem efter några dagars kurs. Ska bli gott att se honom igen.

Snart är det dags för lilleman och mig att äta lite fredagsmiddag. Candle-light dinner for two. Ikväll blir det wokade grönsaker med stekta nudlar. Ett glas rött till mamma och ett glas vitt (mjölk alltså) till E. Inte så dumt!

Ha en härlig fredagkväll!

Korvstroganoff och Rorri Racerbil

Det är en alldeles vanlig torsdag eftermiddag. Jag hämtade lilleman från dagis för en dryg timme sedan. Nu sitter vi och myser vid köksbordet. Han med kritorna i högsta hugg och munnen full med äpple. Jag med en kopp kaffe och datorn igång eftersom jag väntar på lite jobbmail.

Hann in i några affärer efter kundlunchen idag. Nya vinterbyxor till E. Känns lite surt att köpa nya när vintern snart är slut men det behövdes verkligen. För liten vinteroverall är inte kul när den börjar bli för kort i benen och stramar i grenen så fort han böjer sig i någon riktning.
Nu blev det ett par nya svarta Didriksson. Köpte storlek 100 så kanske kanske kan han ha dem i höst också...

På vägen tillbaka till bilen slank jag in på Åhlens och köpte några mysbyxor, en ny tröja i härligt våriga färger och ett Rorri pussel. DET blev poppis! E slängde sig över det när vi kom hem och har redan hunnit lagt det flera gånger.

Mannen är på kurs på bortaplan och kommer hem först imorgon kväll. Det blir en lugn kväll för mig och lilleman. Korv stroganoff och fullkornsris står på kvällens meny. Sen blir det bad i balja, springa nakenfis, en flaska välling, en god bok och sen bums i säng för lilleman.

Själv tänkte jag få lite tid för mig själv. Hinna ta en lång varm dusch, dricka te och krypa upp i favoritfåtöljen och läsa en bra bok.

Så ser planen ut, återstår att se om så blir fallet.

Såg just att SVT visar Pedro Almodovars "Tala med henne" ikväll. Med start 22.30!! Hur tänkte de då? För mig som varken har en inspelningsbar DVD eller sovmorgon imorgon bitti blir det till att hoppa över den. Trist, för det är en väldigt bra film.

Bilden på Rorri & co lånad från www.bilsport.se

Underbara älskade unge

Lilleman använder nya ord och formulerar meningar var och varannan dag nu. Mannen och jag hänger inte med längre.

"Vet du vad mamma, jag vill inte sova" sa han senast nu ikväll. Jösses, han är ens 2,5 år. Han borde inte kunna säga så långa meningar redan...

Andra favorituttryck just nu: mupsin (muffin), muschubushu (mitsubishi), jag ser inteting (jag ser ingenting) och jag gillar inte om (tycker inte om).

Förutom att han överrumplar oss med sina nyvunna kunskaper så är han inne i en väldigt gosig period just nu. Han pussas, kramas, ligger nära, gnussar min örsnibb mellan fingrarna när han ska somna, ligger länge och bara tittar mig djupt i ögonen och säger söta saker.

Mitt hjärta går nästan sönder av kärlek. Gång på gång. Älskade fina lilla pojke.

Att sälja sig själv

Som egen företagare och konsult är det bra om man är duktig på att sälja in sig själv och sina tjänster. Att göra ett bra intryck och framstå som kompetent och erfaren.
Ödmjuk och lyhörd men samtidigt med pondus och handlingskraft. Inte verka för angelägen och inte heller för avvaktande. Ha förmågan att känna av stämningen i rummet, vara sig själv, ha tajming, vara charmig utan vara flirtig, personlig men inte privat. Ni vet vad jag menar - en bra säljare helt enkelt.

Jag är tyvärr ingen säljartyp. Snarare en som tar hand om kunden när affären redan är i hamn. En som vårdar och utvecklar befintliga kunder. Det är i de situationerna jag gör mig bäst.
De allra flesta dagar känner jag att jag har något att komma med. Att de timmar jag debiterar faktiskt är värdefulla och gör skillnad för kunden. Andra dagar undrar jag när de ska komma på mig och kräva pengarna tillbaka.

Jag gissar att det är så det är att vara sin egen. Det tar tid att vänja sig att det man säljer är sig själv. Sin tid, erfarenhet och kunskap.

Vill inte

Vår lille älskling fyller 2,5 år nu i vår. Det är i den åldern som de allra flesta barn kommer in i trotsåldern första gången. Det är ju ett steg i barnets utveckling som man ska välkomna precis som alla andra men just det här steget verkar vara lite mer smärtsamt att ta.
För alla inblandade.

Jag läste i Anna Wahlgrens "Barnaboken" härom kvällen. Hon säger en hel del kloka saker (och andra lite mindre kloka om du frågar mig). Bland annat så skriver hon en hel del om de olika faserna i ett barns utveckling. Om trotsåldern så skriver hon bland annat att den som mår sämst genom den fasen är barnet självt. De vill så mycket, men kan inte. De kan så mycket, men får inte. Fram till nu har de levt i tron att de varit orubbliga, kungar på sin tron som förstått allt, kunnat allt.

När de går in i trotsåldern så börjar självförtroendet svikta och de inser plötsligt att de inte alls kan allt. Luften går liksom ur dem och de tappar orienteringen. Det måste vara en väldigt tuff insikt för en liten kille eller tjej. Inte konstigt att de börjar konstra.

Redan nu börjar jag ana vissa tendenser hos lilleman. Den senaste veckan har han börjat använda "vill inte" väldigt ofta. När jag lämnade honom på dagis i morse gormade han "vill iiiiiiinte" så det hördes långt efter mig när jag gick. Då är det inte så lätt att vara mamma.

Filmtips - I am Sam

Vi såg den idag. Jag har tänkt göra det ända sedan jag läste Ms tips för flera veckor sen men det har inte blivit av. Hur som helst, det är en ljuvligt bra film med Sean Penn och Michelle Pfeifer i huvudrollerna. Han spelar en efterbliven far som slåss om vårdnaden av sin dotter och hon spelar hårdnackad advokat i karriären som tar sig an hans fall.

Visst, den är lite förutsägbar men det gör ingenting. Den var bra, riktigt bra. Och givetvis grät jag, som jag alltid gör när jag ser rörande filmer.

Har ni inte sett den ännu, gör det! Sean Penn gör en fantastisk tolkning av Sam.

Söndagsmys

Snön yr utanför fönstret, lilleman och jag har precis dammsugit och tvättat golven på undervåningen. Det var verkligen välbehövligt. Kaffet är på och väntar bara på att drickas tillsammans med en wienersemla när mannen kommer hem från stan.

Efter lunch ska vi nog bygga snögubbar ute i trädgården och sen bara måste jag se masstarten i skidskytte. Det intresset sitter i sedan jag var hemma och var mammaledig och satt framför TVn och ammade flera timmar om dagen. Jag blev helt fast och kunde ett tag det mesta om Björndalen, Ferry, Bergman, Jonsson och co. Fantastiskt bra TV-sport och spännande in i det sista. Det är ju på vallen det avgörs....

Ikväll är det nypremiär av "Mia och Klara" kl 20.00 i SVT. Underbart!

Imorgon är det dags att jobba igen efter en hel vecka hemma. Det ska bli kul att komma igång igen. Nu är det bara att hoppas att vi får vara pigga och friska hela familjen.

Ha en härlig söndag!

Bilden är lånad på skistar.com

Upp till bevis

Planen för dagen är att ta fram mammas gamla symaskin och sy ett litet draperi att hänga framför tvättmaskinen. Vi har nämligen ingen tvättstuga utan måste ha tvättmaskinen i köket. Inte jättesnyggt och rätt irriterande när man lyckats tajma in middagen samtidigt som maskinen centrifugerar...

Men jag tror vi får stå ut, alternativet skulle vara att ha tvättmaskinen i källaren (som man måste gå ut för att gå ner i) och det känns väldigt jobbigt. Framförallt så här års.

Därför måste det till ett litet draperi. Och det är väl ingen konst? Eller?
Till saken hör att jag inte varit i närheten av en symaskin sedan syslöjden och det var väldigt länge sedan. Jag återkommer och berättar hur det gick.

Ha en härlig lördag! Här väntar vi snö i stora mängder. På vädret igår sa det att det skulle komma mellan 1-2 dm nysnö!

****
Jag klarade det!!!! Det var ohyggligt nära att jag gav upp direkt när undertråden av någon anledning hela tiden trasslade ihop sig. Men istället för att bli arg som ett bi och slänga tyg och undertrådar all världens väg så bet jag ihop, läste instruktionsboken och kom på att undertråden var upprullad "åt fel håll". Jag gjorde om det och sen funkade det! Inte så lite nöjd sitter jag här nu med ett draperi OCH ett kuddfodral!! Säg att jag är lite duktig....

Blå timmen

Jag älskar den här tiden på dygnet, precis i brytningen mellan ljust och mörkt.
Hela huset känns så behagligt och de levande ljusen i fönstren kommer som mest till sin rätt.

Det är fredag eftermiddag. Jag har tillbringat hela veckan på hemmaplan. De första dagarna av veckan kan jag knappt hålla i sär. Då gick jag mest kring i ett töcken med hög feber och sprängande huvudvärk. Därefter har jag varit klok nog att ta det lugnt och bli riktigt frisk.

Nu börjar jag däremot bli väldigt trött på att se mitt bleka och glåmiga ansikte i spegeln. Det är nästan så att jag längtar efter att få göra mig iordning, få på lite mascara på fransarna, fixa håret och sätta på mig andra kläder än mysbrallor. Det blir inte idag. Kanske imorrn.

Ikväll blir det ett glas Basilisk med mannen. God mat, lite TV och nya numret av Lantliv.

Trevlig fredagkväll!

Kickstarta hjärnan

Att komma igång och få lite snurr på hjärnkontoret efter fem dagars total avhållsamhet av allt vad jobb heter är tröööögt.

Jag har precis fått ett bråttom-jobb, ett delikat skrivuppdrag som jag verkligen brinner för och som känns viktigt och ändå........NOLL INSPIRATION! Nåväl, det kommer väl igång så småningom hoppas jag.

Avsaknad av kaffe i systemet kan vara en faktor till att det är svårt. Det går relativt lätt att åtgärda.
Tröga tankar efter flera dagars feber och huvudvärk är lite svårare. Det måste få komma igång lite av sig själv.
Dessutom blir mina tankar hela tiden avbrutna av min inte helt nöjda 2-åring som svansar runt mina ben och vill att jag leker med honom istället.

Det får bli så här. Först en stor balja kaffe med varm mjölk, en god bok med sonen i soffan och sen lite TV för sonen och lite jobb för mig.

OK my brain - do we have a deal?

Att bli gammal

Jag pratade precis med en gammal släkting till mig. Hon är min mammas moster och fyllde 86 år på juldagen. Hon är den sista nära släktingen i den generationen som jag har kvar. Mina mor- och farföräldrar har redan gått bort.

Att tala med henne gör mig alltid lite vemodig. Dels för att jag inser hur mycket jag tycker om henne och dels för att hon är så ensam.

För många står ett långt liv högt uppe på önskelistan. När man önskar det så ser man nog sig själv omgiven av en kär livskamrat, en stor skara av barn, barnbarn och några goda vänner.
Frisk och pigg, kapabel att ta hand om sig själv boende i sitt eget hem med sina egna saker.

Min mammas moster är klar i huvudet och förhållandevis pigg men kroppen börjar att svika henne alltmer. Hon bor i sitt eget radhus och sköter sig helt själv. Hon har en son, en sonhustru och ett barnbarn. Hon träffar dem då och då. De bor i samma stad, men i en varsin stadsdel.
Min mammas moster vill inte vara till besvär. Hennes son hjälper henne att storhandla och kör henne om hon behöver ut på några ärenden. Det blir inte så ofta numera.

Hon är änka sedan några år tillbaka och ensam kvar i en syskonskara om tretton.
Alla svägerskor och svågrar är döda. I stort sett ingen av hennes vänner lever längre.

Jag har svårt att ens föreställa mig hur det känns att vara så ensam. Att vakna ensam varje morgon. Koka sitt morgonkaffe. Lyssna på klockans tick-tack, tick-tack. Titta ut på gatan för att se om någon är ute och går. Att nästan aldrig ha besök. Att aldrig ha något nytt att berätta när någon väl ringer.

Ikväll när vi pratade sa hon att hon inte är rädd för att dö. Däremot är hon orolig för vad som ska hända från nu och fram tills att det är dags. När hon inte längre kan ta hand om sig själv och blir beroende av andra. När hon tvingas flytta in på något hem. När hon inte känner sig behövd av någon utan endast upplever sig själv som en belastning.

Om jag tänker själviskt skulle jag önska att min mammas moster fick leva många, många år till så att jag fick ha henne kvar i mitt liv. Men om jag istället tänker på hennes bästa så hoppas jag att hon bara behöver leva så länge hon själv orkar och vill.

Att leva ett långt liv kan bara vara värt något när man har någon eller något viktigt att leva för. Bara då.

Pick yourself up, dust yourself off

Jag tog honom på orden. Fast jag vet att orden inte var riktade till mig.

Jag slet mig ur soffan där jag spenderat i horisontalläge de senaste fyra dagarna, tog en dusch, tvättade håret, slängde pyamasen som jag bott i de senaste dygnen i tvätten, borstade tänderna, åt middag med mannen och sonen sittande vid matbordet och sitter nu upprätt i en fåtölj utan en desperat önskan om att vilja lägga mig ner.

Med andra ord, jag är på bättringsvägen.

Tack Mr Obama för kicken i rumpan!

Första dagen på jobbet

Nej, inte för mig alltså. Jag är fortfarande hemma och försöker bli frisk. Och det går alldeles för långsamt.

Däremot för USAs nye president. Mr Barack "Yes we can" Obama. Jag ser med spänd förväntan fram mot vad denne man kommer att prestera och jag är inte ensam om det. Det vilar ett enormt ansvar på denne mans axlar och det är inga små problem han förväntas hitta lösningen på. Krigen i Mellanöstern, Irak och Afghanistan, klimathotet, den globala finanskrisen, krisen i USA och så vidare. Jag undrar just hur hans första dag på "jobbet" kommer att se ut. Var börjar man liksom?

Läste i tidningen idag att över 25 000 poliser och militärer skulle skydda presidenten idag under installationen. Förutom att de spärrat av halva Washington, tömt luftrummet ovanför och installerat krypskyttar runt halva stan. Idag ja, men sen då? Presidenten och hans familj kommer ju alltid vara hotade (de har varit bevakade av Secret Service sedan långt tillbaka redan). Oavsett vad han lyckas åstadkomma eller var i världen han befinner sig så kommer hotbilden alltid finnas där.

Visst, han är världens mäktigaste man - men till vilket pris?

Jag är glad att Obama vann presidentvalet. Men jag är nästan lika glad att det finns någon människa som frivilligt tar på sig det ämbetet i tider som dessa. Det är bara önska honom all lycka på det nya jobbet.

Det roligaste med hela Obamas valkampanj är hans motto "Yes we can". Som småbarnsförälder vet vi att han snott det rakt av från "Byggare Bobs "Kan vi klara det - ja vi kan".

Jag minns inte när jag var så klen

Det var sannolikt influensa och ingen vanlig förkylning jag fick. Sedan i lördags morse har jag haft feber, huvudvärk, hosta, värk i kroppen och känt mig allmänt risig. Vill helst bara sova och försöker göra det så mycket jag bara kan.

I natt sov jag med stumpor, linne, långa pyamasbyxor och långärmad pyamasjacka under ett jättetjockt duntäcke och frös iallafall. Dessutom ville min kära son som också är rätt rejält hängig ligga på mig i sängen. Jag smet in i gästrummet mitt i natten för att få sova lite mer ostört men vaknade av någon timme av en ledsen son som undrade var mamma tagit vägen. Sen fick jag sällskap i den sängen istället...

Nej, fy det här är ingen höjdare, minns inte när jag var så här dålig senast. Dags att krypa i säng igen och hoppas jag kan sova lite till.

Uppe med tuppen

Vaknade redan före halv åtta i morse. Hade legat för länge kände jag för ryggen värkte och jag hittade ingen ställning som funkade så jag var tvungen att gå upp. Så nu sitter vi här, sonen och jag, framför Byggare Bob. Vällingen är uppdrucken och jag har hunnit ta en dusch för att få upp värmen. Nu har även sonen börjat hosta så vi är lite klena båda två.

Det blir en lugn söndag. Har tagit fram en kalventrecote och kantareller ur frysen så förhoppningsvis har aptiten infunnit sig till ikväll.

Tills dess blir det mest soffläge för både mig och lilleman.

Influensa eller förkylning?

Det började helt plötsligt i förmiddags. Jag började frysa och hosta. Gick ut en sväng i trädgården med lilleman för att leka och kände plötsligt att jag inte alls orkade vara ute. Vi gick in och jag drack lite kaffe. Sedan dess har jag legat i soffan. Huttrar fast jag eldar allt jag orkar i både kaminen i vardagsrummet och i vedspisen i köket. Mannen är borta och kommer inte hem förrän imorgon. Hoppas jag inte blir värre än så här, det är inte helt enkelt att hålla en livlig tvååring sysselsatt när man själv helst vill dra ett tjockt täcke över huvudet och sova.

Bara det inte är årets influensa som har slagit klorna i mig. En förkylning går väl an, men influensa. Nej tack!

Jag får kurera mig med te med massor med honung och en bra film på TV ikväll så repar jag mig förhoppningsvis.

Trevlig lördagkväll!

Nära men ändå så långt borta

Jag ångrar inte för en dag att vi tog beslutet att flytta från storstan den där första helgen i maj förra året. Vi flyttade inte för att vi inte trivdes, för det gjorde vi. Inte för att vi inte hade bra jobb, för det hade vi. Inte för att vi inte hade ett bra liv med många och nära vänner, för det hade vi.

Och det har vi fortfarande men är det något jag saknar från storstan så är det just er.
Mina flickor!!!

Älskade K, min själsfrände och bästa vän sedan barnsben. Jag kan längta efter dig ibland så jag får ont i hjärtat. Jag vet att du alltid finns där och du vet att jag alltid finns där. Vi är inte världens bästa på att ses, men den typen av vänskap som vi har klarar det, vi har ju testat på distansförhållanden förr. Puss rara du!

Gulliga C, min roliga, varma och underbara vän som jag har känt i 13 år i år. Den enda kompis jag någonsin delat lägenhet med (även om det var för en kortare tid). Gotland i sommar? Du har för alltid en plats i mitt hjärta.

Min M, kloka, fina mammagruppskompis. Vi har bara känt varandra i två år men det känns som du funnits i mitt liv längre. Och nu har du blivit tvåbarnsmamma och jag är inte där och är mammaledig med dig. Jag har sagt det förut men jag saknar dig, samtalen med dig, promenaderna med dig. Här och nu. Alltid.

Ni är nära - men på tok för långt borta! Kom genast hit och hälsa på.

Sov gott!

Fredagsfällan?

Japp, det är bara att erkänna. Idag blev det en riktig Svenssonfredag här hemma.

Tacos, ett glas rött, Let´s Dance (fast jag hellre kände för På Spåret och premiären av Skavlan) och glass i stora lass med en god vän och hennes son. Det är skönt med fredagsgäster som det är ok att ligga i soffan och se på TV tillsammans med istället för att umgås "som folk".

Anledningen att vi såg Let´s Dance berodde nog mest på min väns sexåring. Jag tror inte att han hade haft samma behållning av Björn Hellberg som jag har. Men det ska erkännas att jag bytte kanal så snart de åkte härifrån och tittade på Skavlan istället. Honom gillade jag, tror säkert jag kommer att se hans program även nästa fredag.

Lilla hjärtat ligger och sover i soffan. Han däckade efter att ha ätit upp all min jordgubbsglass, slängt ut alla soffkuddar på golvet och byggt kojor, hoppat i soffan och showat järnet för sexåringen i säkert en timme i sträck. Han tycker det är väldigt spännande med äldre barn så det gäller att visa upp sig ordentligt. Strax före 22 slocknade han.

Vi kanske får lite sovmorgon imorgon. Hoppas.

Ångestframkallande

Jag undrar vad det är för sida hos mig som gör att jag dras till filmer och TV-program som jag blir ledsen av att se. Förvisso oftast väldigt bra program, men ändå.
Jag mår inte bra av att se dem och borde inte göra det. Likt förbaskat sitter jag där, som fastnaglad.

Nu ikväll såg jag tredje delen av "De halvt dolda". Jag hade inte sett de två tidigare avsnitten men blev fast ändå. Jonas Gardell har skrivit manus så jag borde insett redan innan jag slog mig ner framför TVn att det inte skulle vara någon feel-good serie direkt. Och mycket riktigt - väldigt bra men väldigt sorgligt. Inget man går och lägger sig med ett leende på läpparna efter att ha sett. Samma sak med den fantastiskt fina serien "Himlen kan vänta" som gick i SVT för några veckor sedan. Väldigt bra och fruktansvärt sorgligt om människor som får en dödlig sjukdom mitt i livet. Jag tänkte redan när jag såg vinjetten inför seriestarten att "den där serien ska jag INTE se" men ändå såg jag nästan alla avsnitt. Oftast med tårarna strilande ner för kinderna.

Nu ska jag läsa en riktigt rolig och lättsmält bok innan jag lägger mig. Från och med nu ska jag också bara se filmer och TV-program som gör mig glad, smart och allmänbildad. Häpp!

Sov gott - whereever you are

Hur kan man döpa sitt barn till Adolf Hitler?

Man blir beklämd när man läser om det. Vilka dårar det finns.
Suck...

Tack och lov för fyrhjulsdrift

Jag hade inte haft en chans att komma upp för backen utanför vårt hus imorse om det inte vore för fyrhjulsdriften. Nyfallen snö på blankis när det är minusgrader är ingen bra kombination.
Men det gick bra. Lille älsklingen är lämnad på dagis och själv är jag nyss uppkopplad på jobbet.
Store älsklingen har åkt ut i storskogen med några kompisar för att jaga hela helgen.
Idag är det mycket att sätta tänderna i. Dags att fylla magen med en kopp kaffe och gnugga igång geniknölarna.

Kollegan fick KENT-boxen i julklapp och delar generöst med sig av Jocke Berg & co. Så morgonens soundtrack är "FF". Funkar att jobba till.

Jag - ett bloggblåbär

Sådär, nu har jag gjort det igen. Jag har startat en blogg. Det gjorde jag även för några år sedan. Den gången gick det sådär. Inläggens kvalitet och frekvens var väldigt ojämn.
Jag vet inte riktigt vad jag förväntar mig den här gången. Jag kan inte påstå att jag har mer tid nu. Kanske mer lust.

Nåja, jag har inga ambitioner att få mängder av läsare och vinna bästa bloggen-priser i Aftonbladet. Jag gör det bara för att jag känner för det och för mig egen skull.

Är det sedan någon som orkar och vill läsa det jag skriver så är det en bonus. Tror jag.

Nu, dags för te med mannen.
Over and out

Vardagslycka

Onsdagkväll. Mannen gör te i köket. Lille älsklingen sover en trappa upp. Elden håller på att slockna i kaminen i vardagsrummet där jag sitter. Ute faller snöflingor stora som lovvikavantar.
Det ska bli kallt imorgon säger mannen. Närmare tjugo minus.

Jag som nästan hade börjat få vårkänslor. Granen åkte ut igår och alla tomteröda julsaker är nerplockade i kartonger. Nytt år. Ny start. Dags att fylla huset med tulpaner och våriga krispiga färger.

Jag är lycklig. Det har inte hänt något speciellt. Det är bara härligt att finnas till.