Höstfeeling

Fredag igen. Veckorna går så löjligt fort. Förstår inte vad jag gör hela dagarna.
Imorse fick jag sovmorgon. Min rare man tog go´ungarna och gick upp före halv åtta. Själv fick jag ligga kvar och slumra några timmar till. Lyx!

Idag har vi haft två spontana besök. Först dök morfar upp på förmiddagen på väg hem från sin käresta som bor inåt landet. Senare på eftermiddagen kom bästa Maria med familj. De var på genomresa på väg norrut och skulle stanna till och äta lunch i stan. Istället tog de med sig "matsäck" från McDonalds och kom till oss och åt istället. Jag tycker verkligen om att folk bara dyker upp oanmälda. Det är lite typiskt "på landet" beteende. Oftast är det trevligt iallafall. Iallafall de gånger man hunnit ur morgonrocken och i bästa fall tagit en dusch också. Idag kunde vi till och med hitta några Bragokex i skafferiet att bjuda på till kaffet. Inte illa!

Ikväll blir det färsk aborrfilé och ett glas gott vin till middag. Eventuellt lite IDOL eller kanske valvaka på TV. Jag har i stort sett alla debatter och valprogram inför det här valet. Vet inte riktigt varför jag är så engagerad men det känns lite extra viktigt den här gången. Skulle Alliansen vinna så skulle det vara en historisk seger. Jag hoppas verkligen att de gör det.

En hel helg ligger framför oss. Barnkalas, svampplockning, höstfix i trädgården, rensning i klädkammaren, valvaka och lite annat smått och gott väntar. Det blir bra.

Besök från storstan

Igår kom en av mina bästa vänner från förr. Från storstadstiden.
Vi lärde känna varandra via jobbet i mitten av 90-talet och har sedan dess haft mer eller mindre intensiv kontakt.

DÅ. Var vi singlar. Bodde ihop i en lägenhet i Bromma. Var ute och gjorde stan.
Tränade på Sports Club på Odenplan. Drack drinkar på Storstad. Åkte på solsemester med brrrrudarna till Gotland och Varberg. Satt uppe nätterna igenom och pratade om möjlig och omöjlig kärlek.

NU. Är vi båda tvåbarnsmammor. Två små gulliga grabbar var. En rar man var. Ett hus var. Hon i en förort till storstan och jag på landet.

Den här gången hade det gått drygt 1,5 år sedan sist vi sågs. Ändå känns det lika naturligt och vanligt som alltid. Samtalen flyter lika bra som de alltid har gjort fast idag pratar vi av naturliga skäl mer om barnen, uppfostran och förskolan än om omöjlig kärlek och misslyckade dejter.

Tiderna förändras. Vi också. Men vänskapen består. Härligt.

Nu är den här igen

Jag hade nästan glömt bort hur det brukar vara. Men nu är den här igen. Den tid på året när ungefär 75 % av alla planerade aktiviteter fryser inne på grund av:

1) förkylda barn
2) kräksjuka barn
3) febriga barn
4) prickiga barn
5) lössiga barn
6) diverse andra diffusa symptom hos barn
7) förkylda föräldrar
8) kräksjuka föräldrar

ja, ni hajjar....

Trist är vad det är. Det är bara att hoppas att vi och våra nära och kära får en frisk och fridefull höst och vinter.

Världens bästa grannar

Vi har nog världens bästa grannar. Idag kom de förbi med en hel famn full direkt från grönsakslandet. Gul squash (hur i hela friden stavas det?!), morötter, gula morötter, rödbetor, polkabetor, potatis, lök. Ljuvligt är bara förnamnet.
Ikväll blir det färska rödbetor med lite smör och havssalt till förrätt och sen älgfilé med kokt potatis och någon smarrig sås. Sämre kan man ha det. Ha en fin lördagkväll!

Varför ligga och dra sig?

När man kan bli väckt av en gurglande glad 2,5 månaders sötnos före 7?
Nåväl, nu är vi iallafall uppe. Vedspisen är tänd och kaffet är på.
Det ser ut att bli en fin lördag det här.

Stora killen

Igår var Lilleman på dagis för första gången på tre månader. Det har varit ljuvligt att ha haft honom hemma hela sommaren men också lite slitigt med en nyfödd samtidigt.
15 timmar i veckan får han vara på där. Tisdagar, onsdagar och tordagar, fem timmar om dagen. Han började på storabarnavdelningen nu. Nya fröknar, en del gamla kompisar och en del nya, nya rutiner, nya leksaker.

Han såg så stor ut när han med kavata steg gick iväg med sin pappa mot bilen. Kepsen nedtryckt över de blonda lockarna, racerbilryggan på ryggen, den gröna fleecejackan och de nya jympaskorna. Förväntansfull med en massa pirr i magen.

Själv satt jag kvar hemma i köket med morgonkaffet och hoppades att allt skulle gå bra. Att han skulle trivas. Att de andra barnen skulle vara snälla mot honom. Att han skulle vara snäll mot dem. Att det skulle funka helt enkelt.

Han är så stor. Fyller fyra om några månader. Och ändå, så liten och sårbar. Tror gott om alla och tror att världen och de som bor här är goda.
Jag hoppas innerligt att han får leva kvar i den tron i många, många år till.

Det gick bra. Han kom hem fem timmar senare och hade både lekt, gungat, målat och ätit lunch med de andra.

Lejonmamman kan pusta ut. För den här gången.