Inte för att jag vet om det är några som följer min blogg sådär slaviskt direkt men någon av er kanske har märkt att jag inte skrivit här på sistone? Jag har helt enkelt inte haft lust. Prioriterat andra saker. Saknat inspiration. Fått prestationsångest när jag läst några av mina favoritbloggar och insett hur mycket intressant och roligt folk har att skriva om och dessutom insett hur BRA vissa skriver.
Jag tror också att den här utmaningen att svara på en massa intressanta frågor om mig själv tog knäcken på mig. Jag VILLE verkligen men blev samtidigt stressad av att få till rättvisa och bra svar. Jag orkade helt enkelt inte så nu struntar jag i den och skriver om lite vad som faller mig in istället.
Så vad har då hänt sedan sist jag var här?
De senaste månaderna har gått i ett rasande tempo. Liten har vuxit i rekordfart och är nu en 8 månader gammal pigg, glad och lång kille. Det går fort, nästan för fort. På sin 7 månaders dag kröp han för första gången och när han inte ens var 8 månader drog han sig upp till stående första gången. Inte en lugn stund för mamma och pappa med andra ord. Han kryper efter sin storebror och försöker ta hans bilar vilket Lilleman inte är helt glad över. Han skrattar så han kiknar och har tre söta små riskorn till tänder. Han är 79 cm lång och väger 11 kilo så det är en maffig liten kille!
Lilleman går på dagis tre dar i veckan. Måndag och fredag är han hemma med mig och lillebror. Han trivs på dagis och med sina kompisar där men är också väldigt nöjd med att vara hemma och pyssla på för sig själv. Han är stolt som en tupp över sin lillebror och pussar och kramar honom så fort han kommer åt.
Mannen jobbar heltid och pendlar till en stad en bit bort några dagar i veckan. På det så har han en hel del åtaganden som gör att han är borta på kvällar och ibland även helger. Det går bra för honom och jag är jättestolt men ibland känns det lite tungt också när jag har varit ensam mycket med barnen. Det känns som om jag får ta väldigt mycket av vardagsgnället och tjatet med barnen och det tär verkligen på mig. Känner mig som häxan Surtant flera gånger i veckan. Å andra sidan så får jag ju träffa dem mycket mer just nu så min käre man går ju miste om väldigt mycket positivt också givetvis.
Om två veckor börjar jag jobba igen. Bara på halvtid till en början men från augusti på heltid. Det känns jättekul att komma igång igen och det känns väldigt bra att få det bästa av två världar till en början, 2,5 dagar med barnen och 2,5 dagar på jobbet. I allafall känns det väldigt bra i teorin. Får se om det funkar lika bra i praktiken. Nu från början så delar jag och mannen på föräldraledigheten och sen kommer han vara hemma på heltid hela hösten.
Jag har kommit igång och tränat igen. ÄNTLIGEN. Det blir några rundor i längdspåret i veckan och minst en långpromenad. Inte jättemycket men bättre än ingenting och det får vara så här nu. Mer hinner jag inte nu när barnen är små.
Det var en kort lägesrapport. Förutom lite snoriga näsor och feber på småpojkarna just nu så mår vi väldigt bra hela familjen. Ser fram mot våren och ljuset som äntligen är på väg. Även om våren känns väldigt långt borta just idag med minus 14 grader och säkert en meter snö utanför fönstret.
KRAM på er - om ni finns kvar därute?!
