Tacksamhet och lycka

Igår upplevde jag de absolut värsta 20 minuterna hittills i mitt liv. Vår store kille, snart 6 år, var helt plötsligt borta. Vi hade haft sällskap till soptunnorna som ligger en bit upp på vägen. När jag sa att jag ville gå in och hälsa på en granne så ville han inte följa med dit. Vi skildes åt där och då och han sprang hemåt. Mannen låg hemma och sov i soffan med migrän men vår kille är så ordentlig och försiktig så jag var trygg i vetskapen att han skulle gå hem och börja leka eller se på TV. I godan ro satt jag därför och pratade med grannfrun i säkert 20 minuter. Sen gick jag hemåt. Väl hemma var jag inställd på att mötas av en glad blond kille i dörren. Men icke. Ingen svarade när jag ropade, varken inne eller ute i trädgården. Jag sprang ett varv i huset och ropade igen men inget svar. Jag ringde till de närmaste grannarna och frågade om han var hos dem. Det var han inte. Sprang som en galning till grannarna nere vid sjön och ropade hela tiden min sons namn. Ingen liten pojke hos dem heller. Paniken började bubbla i mig. Mannen som hade blivit väckt av mig några minuter tidigare försökte lugna mig och få ur mig några vettiga svar. När försvann han? Hur länge har han varit borta? Var ni osams när ni skildes åt? VAR VI OSAMS NÄR VI SKILDES ÅT?? Hans fråga ringde i huvudet på mig. Det var vi väl inte, eller?! Vårt hus ligger precis vid en sjö. Vi har en egen brygga och en liten strandremsa bara 10-15 meter från huset. Han brukar ALDRIG gå ner till bryggan själv utan någon vuxen som sällskap men just igår tvivlade jag på allt. Kunde det vara så att han av någon anledning gått ner på bryggan och ramlat i? Skräcken jag kände under de 20 minuter han var borta kan nog alla föräldrar känna igen. Man kan inte tro att det händer, allt känns helt surrealistiskt, overkligt. När alla grannar var ute och letade och ropade sprang jag upp i hans rum. Där såg jag plötsligt en ljus liten kalufs sticka upp under täcket. Det var han! Svettig och varm låg han och sov djupt fullt påklädd under täcket. Lyckligt ovetande om den turbulens som rådde utanför. Jag föll ner vid hans säng, smekte hans hår och storgrät av lycka. Som tur var fortsatte han sova en stund till annars hade han nog blivit rädd när han såg mina tårar. Jag är så tacksam och lycklig över att allt gick bra. Att han finns. Fortfarande. Alternativet hade jag aldrig överlevt. Tack gode Gud.

Att leva i kappsäck

Sedan i början av september lever jag och resten av familjen i ett lånat hus ungefär tio minuter från där vi brukar bo. Anledningen är att vi bygger ut och gör om hela huset. En extreme home make-over skulle man kunna säga.

Vi höll länge på att vela fram och tillbaka om vi skulle bygga till och hur men till slut slog vi till. Vi anlitade en arkitekt, fick ritningar, ändrade ritningar, fick nya, blev nöjda, lejde en totalentreprenör, skrev på ett avtal till fast pris (thank you Lord!) och sitter nu och väntar på att det ska bli klart. Enligt första beskedet skulle vi få flytta in före jul men nu blir det nog i januari eller februari.

Sjukt spännande är det i alla fall och mängder av beslut som ska fattas på kort tid.

Idag är det lucia och det är pinsamt länge sedan jag var här inne och gjorde ett avtryck. Hur som helst. Vi har det bra, jag och familjen och ser fram mot lite lediga dagar tillsammans över jul och nyår.

Att sova under ett fönster

Jag har alltid tyckt att det ser så härligt ut att sova under ett fönster.
Att somna i månljuset och vakna av att morgonljuset faller in över ansiktet.
Nu kan jag det. Igår möblerade jag om i vårt rum så nu står sängen vid fönstret.
Återstår att se om jag tycker att det är så mysigt i verkligheten.

Jogging minsann

Nu när skidsäsongen är över på allvar är det dags att hitta en ny hobby.
Valet har fallit på löpning. Av den enkla anledningen att det går att klämma
in lite när som helst. Hur som helst.

Löpskor och tights köptes in förra sommaren men då var jag nyförlöst och det blev aldrig av att komma igång. Men nu har jag inget att skylla på längre.

Ikväll blir det premiärrundan med en kompis. Vi sa att vi ska gå fort och springa lite då och då för att testa oss. Det blir nog lagom.

Heja mig!

Det som för bara några veckor sedan..

...kändes väldigt avlägset har nu hänt.

Våren har kommit och det med besked!

Krokusarna längs söderväggen har slagit ut, tulpanknopparna börjar sticka upp ur jorden, barnen har bara fleecejacka, jeans, gympadojor och en tunn mössa när de är ute och leker, de har sopat bort all sand från gatorna, fåglarna kvittrar, det är fortfarande ljust klockan halv nio på kvällen, det luktar våt jord, visset gräs och murkna löv när jag krattar gräsmattan, altanen är snöfri och väntar på utemöblerna, vi har redan ätit glass i solen några gånger.

Det är helt makalöst härligt och jag njuter i fulla drag.

Är det inte typiskt?

Det var knappt man hann njuta av de första ljuvliga solstrålarna förrän den kom. Larmrapporten.

I dagens nätupplaga av Aftonbladet står det "Sola inte" med stora feta bokstäver. Sen kan man läsa att hela Skandinavien är i riskzonen för att ozonlagret aldrig varit så tunnt som nu. Är det inte typiskt?

Som pricken över i läser jag på samma sajt att elpriset höjs med 32 procent. 32 procent - de måste skämta?! Det känns som om det är läge att börja bete sig lite osvenskt och strejka! Kräva förändring och ge sig in i kamp med dessa monster till eljättar... Blä! Jag har inget emot att företag tjänar pengar, men när statligt ägda företag gör det och dessutom vräker ut bonusar och avgångsvederlag över sina chefer samtidigt som de höjer priserna för oss slutkonsumenter som inte har något annat val än att betala, då känns det inte lika sunt längre.

Jag är på krigsstigen idag känner jag... Morr!

Arkitekten på besök

Vi ska bygga ut vårt hus. När vi flyttade hit för snart tre år sedan var vi tre i familjen. Redan då var det lite trångt och opraktiskt. Med ytterligare ett barn i familjen (och med honom ännu lite mer saker...) så känns behovet av lite mer yta stort.

När vi köpte huset blev vi helt förälskade i läget. Söderläge, sjötomt, egen brygga, syrénbuskar, charmigt som attan. Huset är rött och sött med vita knutar, byggt i början av 1900-talet och drygt 100 kvm i två plan. Inte så mycket outnyttjad yta med andra ord. Å andra sidan, huset kan man göra något åt, läget är det värre att ändra på.

Förra veckan hade vi en god väns pappa här. Han är arkitekt. Han gick runt och tittade, mätte, hummade, frågade, hummade igen, tittade på utsikten, vädersträck, ställde frågor, drack kaffe och så åkte han hem.

Imorgon förmiddag kommer han och presenterar sina skisser. Jag hoppas och tror att han lyckats fånga det vi är ute efter. Sjukt spännande är det iallafall.

Att det kommer att bli dyrt, ta lång tid och tvinga oss att leva som en taikonfamilj i ett sjok av byggdamm förtränger jag just nu. Det kommer bli väldans bra när det blir klart.