tisdag 31 juli 2012

Tacksamhet och lycka

Igår upplevde jag de absolut värsta 20 minuterna hittills i mitt liv. Vår store kille, snart 6 år, var helt plötsligt borta. Vi hade haft sällskap till soptunnorna som ligger en bit upp på vägen. När jag sa att jag ville gå in och hälsa på en granne så ville han inte följa med dit. Vi skildes åt där och då och han sprang hemåt. Mannen låg hemma och sov i soffan med migrän men vår kille är så ordentlig och försiktig så jag var trygg i vetskapen att han skulle gå hem och börja leka eller se på TV. I godan ro satt jag därför och pratade med grannfrun i säkert 20 minuter. Sen gick jag hemåt. Väl hemma var jag inställd på att mötas av en glad blond kille i dörren. Men icke. Ingen svarade när jag ropade, varken inne eller ute i trädgården. Jag sprang ett varv i huset och ropade igen men inget svar. Jag ringde till de närmaste grannarna och frågade om han var hos dem. Det var han inte. Sprang som en galning till grannarna nere vid sjön och ropade hela tiden min sons namn. Ingen liten pojke hos dem heller. Paniken började bubbla i mig. Mannen som hade blivit väckt av mig några minuter tidigare försökte lugna mig och få ur mig några vettiga svar. När försvann han? Hur länge har han varit borta? Var ni osams när ni skildes åt? VAR VI OSAMS NÄR VI SKILDES ÅT?? Hans fråga ringde i huvudet på mig. Det var vi väl inte, eller?! Vårt hus ligger precis vid en sjö. Vi har en egen brygga och en liten strandremsa bara 10-15 meter från huset. Han brukar ALDRIG gå ner till bryggan själv utan någon vuxen som sällskap men just igår tvivlade jag på allt. Kunde det vara så att han av någon anledning gått ner på bryggan och ramlat i? Skräcken jag kände under de 20 minuter han var borta kan nog alla föräldrar känna igen. Man kan inte tro att det händer, allt känns helt surrealistiskt, overkligt. När alla grannar var ute och letade och ropade sprang jag upp i hans rum. Där såg jag plötsligt en ljus liten kalufs sticka upp under täcket. Det var han! Svettig och varm låg han och sov djupt fullt påklädd under täcket. Lyckligt ovetande om den turbulens som rådde utanför. Jag föll ner vid hans säng, smekte hans hår och storgrät av lycka. Som tur var fortsatte han sova en stund till annars hade han nog blivit rädd när han såg mina tårar. Jag är så tacksam och lycklig över att allt gick bra. Att han finns. Fortfarande. Alternativet hade jag aldrig överlevt. Tack gode Gud.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar