Lycka mitt i oron

Jag kan inte annat än vara lycklig trots allt. Jag har så mycket att vara glad och lycklig för.

Min ljuvliga son, min vackre man, vårt underbara hus, det fantastiska sommarvädret, de ljusa ljumma nätterna, svenska jordgubbar, trygg kärlek, nära vänner, jag skulle kunna fortsätta hur länge som helst.

Det gäller att uppskatta det man har och verkligen njuta här och nu. Det gör jag verkligen.

Imorse åt vi frukost nere på bryggan. Solen sken och det var bara lätt vind som krusade vattenytan. Magiskt! Efter det har vi varit ute hela dagen. Vi har rensat ogräs, sjösatt båten, anlagt en pyttestrand åt Lilleman (och skottat säkert 1000 kg sand), ätit matjessill och potatis och tagit ett kvällsdopp.

Imorgon väntar dop för några goda vänners son med efterföljande fika. Sen blir det badning för hela slanten.

På måndag kommer bästa svärisarna och blir här hela veckan med Lilleman som är sommarledig från dagis. Mannen och jag jobbar två veckor till innan vi får semester men vi tjuvstartar redan nästa helg med en liten minitripp till goda vänner på Åland.

Man blir väldigt ödmjuk

...och oerhört rädd när man får en kallelse till "kompletterande undersökning" efter att ha gjort en mammografi. En sådan fick jag i måndags.

Efter att ha ringt sjukhuset som skickat kallelsen fick jag besked att de hittat något på höger sida som de ville titta lite närmare på. Sagt och gjort. Efter två sömnlösa nätter och två dagar i någon slags halvdvala kombinerat med dödsångest och ovisshet så var jag och gjorde det kompletterande testet igår.

Det visar på små, små kalkavlagringar i ett av brösten. Det kan vara helt ofarliga men också ett förstadie till cancer. De rekommenderar därför att man opererar bort den vävnad där de små prickarna finns. En liten bit av bröstet med andra ord. Sorgligt och läskigt men samtidigt så känner jag ingen som helst tvekan. Jag vill bara bli av med det som eventuellt skulle kunna leda till att jag får cancer. Tids nog kommer jag säkert att sörja den bit av mig som de måste ta bort men kan jag göra något för att slippa bli sjuk så lovar jag att jag kommer göra allt.

Med andra ord en omtumlande och på många sätt sorglig vecka men samtidigt känner jag just nu en oerhörd tacksamhet och lättnad att det inte var en tumör de hittade på mammografin.
Nu är det bara att hoppas och be för att allt går bra. Det måste det. Något annat finns inte.

Ja men allvarligt talat...

....ska det verkligen vara bara 8 grader varmt när det snart är mitten av juni? Just nu känns det overkligt att jag för bara någon vecka sedan höll på att svettas ihjäl när vi var och turistade i Järvsö. Trots att jag bara hade kjol och linne på mig.

Imorse hade jag stumpor, gympaskor, jeans, tröja, kofta, jacka och halsduk.... Somrigt!

Solen och värmen, kom tillbaka!

Min mamma

Jag har länge tänkt skriva om henne, men av olika anledningar har det inte blivit av.
Jag har dumt nog tänkt att när jag väl skriver ett inlägg om henne så måste det vara så perfekt, så rättvisande, så personligt, så fullt av kärlek - att det blivit för övermäktigt och svårt.

Jag menar, hur summerar man minnet av en älskad människa i några ynka textrader när det skulle krävas flera böcker för att göra henne rättvisa?

Min mamma. Min älskade mamma. En älskad hustru, fantastisk mamma och god vän som inte fick leva livet färdigt. Som aldrig hann träffa min M och inte heller vår älskade E.
Hon fick cancer när hon bara var 52 år gammal. Helt plötsligt, utan förvarning. Det dröjde länge innan hon orkade berätta för mig och jag förstår henne. Hur berättar man för sitt enda barn att man är sjuk och förmodligen inte kommer att överleva? Hon fick fem år innan hon somnade in för gott. I maj var det åtta år sedan. Hon skulle blivit 65 år och gått i pension i år.

Jag trodde aldrig att jag skulle överleva utan min mamma. Men på något märkligt sätt gjorde jag det. Kanske är det för att hon lever kvar så starkt inom mig eller kanske för att jag bara släpper ut sorgen i små portioner i taget.

Att leva nära en älskad och svårt sjuk person under flera år är hemskt. Att se den man älskar mest av allt tyna bort framför ögonen på en är nästan mer än vad man klarar av. Jag kämpade för att vara stark för mammas skull och hon för min, oro och svartaste sorg blandades med hopp och korta stunder av lycka och glädje, de sista månaderna åkte jag i skytteltrafik mellan jobbet, min ödsliga lägenhet, mammas lägenhet och sjukhuset (där hon var inlagd ibland) och utanför bubblan försökte jag upprätthålla något slags normalt liv med jobb, studier och kompisar.

Så här i efterhand förstår jag inte hur jag och pappa höll ihop de där sista månaderna. Man bara gör det. För att man inte har något val, för att man måste men framförallt för att man älskar sin mamma.

Jag tror att jag fortfarande förtränger sorgen och saknaden efter henne väldigt. Jag skulle förmodligen behöva bryta ihop ordentligt och dra ner rullgardinerna några månader och gråta tills tårarna tar slut. Men samtidigt inser jag att hur mycket jag än saknar henne och hur mycket jag än skulle vilja så kommer hon aldrig tillbaka. Så jag försöker göra det bästa av livet, älska mina nära och kära, vara lycklig och leva mitt liv, här och nu. Det vet jag att min mamma skulle önskat.

Många säger att jag är lik henne och nu ser jag också det. Jag blir mer och mer lik henne ju äldre jag blir. Både till utseendet och sättet. Jag är glad att jag liknar min mamma, hon är en väldigt fin förebild. Hon var klok och modig, generös och varm, en person med ett härligt skratt och ett stort hjärta.

Och framförallt var hon min mamma.