Min mamma

Jag har länge tänkt skriva om henne, men av olika anledningar har det inte blivit av.
Jag har dumt nog tänkt att när jag väl skriver ett inlägg om henne så måste det vara så perfekt, så rättvisande, så personligt, så fullt av kärlek - att det blivit för övermäktigt och svårt.

Jag menar, hur summerar man minnet av en älskad människa i några ynka textrader när det skulle krävas flera böcker för att göra henne rättvisa?

Min mamma. Min älskade mamma. En älskad hustru, fantastisk mamma och god vän som inte fick leva livet färdigt. Som aldrig hann träffa min M och inte heller vår älskade E.
Hon fick cancer när hon bara var 52 år gammal. Helt plötsligt, utan förvarning. Det dröjde länge innan hon orkade berätta för mig och jag förstår henne. Hur berättar man för sitt enda barn att man är sjuk och förmodligen inte kommer att överleva? Hon fick fem år innan hon somnade in för gott. I maj var det åtta år sedan. Hon skulle blivit 65 år och gått i pension i år.

Jag trodde aldrig att jag skulle överleva utan min mamma. Men på något märkligt sätt gjorde jag det. Kanske är det för att hon lever kvar så starkt inom mig eller kanske för att jag bara släpper ut sorgen i små portioner i taget.

Att leva nära en älskad och svårt sjuk person under flera år är hemskt. Att se den man älskar mest av allt tyna bort framför ögonen på en är nästan mer än vad man klarar av. Jag kämpade för att vara stark för mammas skull och hon för min, oro och svartaste sorg blandades med hopp och korta stunder av lycka och glädje, de sista månaderna åkte jag i skytteltrafik mellan jobbet, min ödsliga lägenhet, mammas lägenhet och sjukhuset (där hon var inlagd ibland) och utanför bubblan försökte jag upprätthålla något slags normalt liv med jobb, studier och kompisar.

Så här i efterhand förstår jag inte hur jag och pappa höll ihop de där sista månaderna. Man bara gör det. För att man inte har något val, för att man måste men framförallt för att man älskar sin mamma.

Jag tror att jag fortfarande förtränger sorgen och saknaden efter henne väldigt. Jag skulle förmodligen behöva bryta ihop ordentligt och dra ner rullgardinerna några månader och gråta tills tårarna tar slut. Men samtidigt inser jag att hur mycket jag än saknar henne och hur mycket jag än skulle vilja så kommer hon aldrig tillbaka. Så jag försöker göra det bästa av livet, älska mina nära och kära, vara lycklig och leva mitt liv, här och nu. Det vet jag att min mamma skulle önskat.

Många säger att jag är lik henne och nu ser jag också det. Jag blir mer och mer lik henne ju äldre jag blir. Både till utseendet och sättet. Jag är glad att jag liknar min mamma, hon är en väldigt fin förebild. Hon var klok och modig, generös och varm, en person med ett härligt skratt och ett stort hjärta.

Och framförallt var hon min mamma.