Kan det vara foglossning?

Har haft ont i skinkorna till och från de senaste månaderna. Framförallt när jag legat i soffan (på rygg) och sett på TV en stund och försöker resa mig eller byta ställning. Aj...je! På dagarna när jag är på jobbet känner jag inte av det direkt utan det är framförallt när jag legat ner en stund.
På nätterna sover jag oftast på sidan så då har jag inte ont när jag vaknar, det verkar framförallt vara när jag legat på rygg.

När jag väntade Lilleman hade jag inte någon foglossning eller problem med värk i rygg och rumpa vad jag minns. Därför har jag heller inte riktigt kopplat ihop de här symptomen med foglossning.

Ni där ute som varit gravida och haft ont i fogarna, hur känns det? Tror ni att det är det jag har?

PS/Från det ena till något helt annat. Har precis sett filmen "Paris" med Juliette Binoche i huvudrollen. Helt makalöst bra. Tycker jag. Rekommenderas varmt. Förutom att du kan drabbas av fogvärk om du är gravid i 35:e veckan och ser filmen liggandes på rygg.....

Att göra precis som mamma säger - fast tvärtom

Just som vi trodde att risken för trots var över så slog den till med full kraft. De senaste veckorna har Lilleman testat, utmanat och provocerat oss föräldrar utan att vi riktigt hunnit fatta vad som varit på gång.

Det hela är mycket enkelt. I stort sett vad vi än säger, frågar eller föreslår så får vi ett svar som är precis tvärtemot. Bara för att. Inte för att han direkt har något emot det vi säger utan bara för att ha ska säga emot.

Jag tror att han själv är väldigt vilsen och villrådig mitt i allt detta och tycker att det är ganska jobbigt. Det märks när vi försöker prata med honom och fråga VARFÖR han gör som han gör. Oftast blir svaret att han inte vet.

Lilla krake. Stora pojke. I en och samma kropp. Det går så fort.

Igår kväll tog maken fram en bok vi fått låna om trots. Kanske dags att läsa på lite så man har några knep att ta till när man känner att det kokar i blodet av frustration när middagsmaten ratas för fjärde dagen i rad med ett "Jag vill inte ha...." Nähä, varför sa du att du ville ha just pannkaka för fem minuter sen då???

Jag får lägga band på min egen frustration och irritation och istället tänka att det är ett naturligt och nödvändigt steg i Lillemans utveckling. Men ack så svårt det är ibland. Jag kan bli så provocerad och känna att jag ibland beter mig som en 3-åring tillbaka. Kommer med tomma hot (som både han och jag vet inte kommer att verkställas) och säger dumma saker som jag ångrar i samma sekund jag sagt dem.

Till Lillemans försvar bör tilläggas att han mellan dessa trotsutbrott som vanligt är världens goaste unge som säger och gör så söta saker att man smälter som glass i solen.
Det är mest de snabba kasten mellan känslolägena som mamma och pappa inte riktigt hänger med på.

Det ska bli spännande att se hur det går med de här trotsutbrotten när han blir storebror om ca 6 veckor.

Grusdjävulen

bor i min hall. Så for jag sopat eller dammsugit upp allt grus och småstenar och vänder ryggen till så är han där och häller ut ny. Någon som har något effektivt utrotningstips?

Tömd på energi

Vissa dagar flyter på som vanligt. Jag vaknar pigg och utvilad och känner mig redo att ta itu med en ny dag. Andra dagar är det som om jag hasar omkring i sirap.

Idag är en sådan dag.

Noll entusiasm. Noll energi. Noll idéer. Noll ork. Allt väldigt lämpligt när man som jag förväntas vara kreativ och sprudlande på jobbet. Maken jobbar dessutom i ett tillfälligt projekt vilket innebär att han jobbat eftermiddagar och kvällar de senaste veckorna. Ytterligare tre veckor återstår. Det är en fantastiskt bra möjlighet för honom (och därmed för oss) så givetvis stöttar jag honom i detta men det känns ändå tungt vissa dagar.

Eftersom jag är den av oss som hämtar Lilleman på dagis varje dag så åker jag hemifrån tidigt för att hinna så mycket som möjligt på jobbet. Kl 16.00 hämtar jag älsklingen som oftast är impregnerad i lera och grus efter en rolig dag på dagis. Sen åker vi och handlar eftersom vi inte har orkat oss iväg och storhandlat. Hem. Kånka in matkassar, leriga kläder, teckningar, dator och väska från bilen. Laga nyttig, välsmakande och varierande mat (ambitionen är iallafall den). Bolibompa. Tvätta. Plocka. Plocka lite mer. Hänga tvätt. Plocka ur diskmaskinen. Bada Lilleman. Pussa. Läsa saga. Natta. Om jag fortfarande är vaken efter det brukar jag sätta mig framför datorn en stund, se lite på TV eller läsa tills mannen kommer hem. Då dricker vi te och uppdaterar oss lite på vad som hänt i våra respektive liv under dan. Kommer sällan i säng före midnatt.

Idag la jag alla borden och måsten åt sidan. Värmde risgrynsgröt till mig och sonen till middag. Låter honom leka själv fast han tjatar på att jag ska leka med honom. Ska snart lägga mig platt på rygg i soffan och bara slötitta på TV. Orken räcker inte till något annat.

Så får det vara. Idag. Imorgon hoppas jag på mer energi.

Inlandet ger mig klaustrofobi

Tillbringade helgen som gick i mellersta norrlands inland. Närmare bestämt i Sveg.
Det är något med små samhällen i inlandet som gör att jag nästan får svårt att andas.
Jag vet inte riktigt vad det är. Jag känner mig instängd på något sätt.
På många sätt är naturen uppe i Härjedalen storslagen och mäktig, höga berg,
vida vidder, vackra sjöar.... men ändå.

En gång kustflicka - alltid kustflicka.

Har mormor ett eget kök i himlen?

- Mamma, vilken sida bor mormor på?
- Vad menar du? Uppe i himlen?
- Jaa
- Hon finns var som helst, där du vill att hon ska finnas.
- (fundersamt) Har hon ett eget kök i himlen?
- Ja, det har hon.
- (plirig och glad) Ett eget hus också?
- Ja, det har hon. Ett jättefint hus.
- Mamma, jag vill också vara en ängel någongång så jag kan åka till himlen och hälsa på mormor.
- (gulp) Det får du bli också någongång älskling. Om länge länge länge. Tills dess så får vi tänka på mormor, prata om henne och tänka att hon finns med oss även om vi inte kan träffa henne.

Tänk vad enkelt det vore om man kunde lova sitt barn att alla människor man älskar fick leva långa, lyckliga liv och dö först när de var trötta på att leva, omgivna av människor som älskar dem, utan smärta, krämpor och ångest. Tänk vad skönt det vore att kunna lova att pappa och mamma alltid ska finnas där för honom. Att vi aldrig ska dö. Att något hemskt aldrig ska hända honom. Att han aldrig ska behöva uppleva sorg, saknad och smärta.

Döden är ett svårt och känsligt ämne. Något vi aldrig pratade om hemma när jag var liten. Något jag skyddades mot som barn. På gott och ont. Barn är smarta. De förstår mer än deras föräldrar tror. Jag förstod att mamma och pappa sa som de gjorde för att jag inte skulle vara orolig och fundera så mycket. Men frågan är om det var det bästa sättet?

Jag vill kunna vara ärlig mot mina barn. Inte vagga in dem i någon falsk trygghet om att livet alltid kommer att vara bekymmerslöst och enkelt. Samtidigt så vill jag ju inte att mina barn ska bli otrygga och gå och vara oroliga för att något hemskt ska hända.

Jag får helt enkelt lita på mitt omdöme och magkänsla när den typen av frågor börjar komma.

Namnfunderingar

Bara sju veckor kvar tills det är tänkt att Liten ska komma till världen. Än har vi inget namn till honom eller henne.

Flicknamnen vi funderar på är Norah eller Ingrid. Norah efter mannens farmor och Ingrid efter mannens mormor och min mamma. Jag tycker väldigt mycket om båda.

När det gäller pojknamn är det värre. Vi har inget direkt favoritnamn. Jag är förtjust i Malte men mannen är inte lika förtjust. Sen gillar jag Joel också men inget är sådär superduperbra.

Kriterier:
* passa ihop med efternamnet
* passa tillsammans med Lillemans namn
* gärna funka internationellt
* gärna klassiskt utan att vara trist
* och givetvis passa vår lilla älskling

Svårt, det är ju inget beslut man vill ångra om några år eller ens barn blir retat för.

Vad har ni för favoritnamn? Några fina pojknamn på lut?

Ljuvligt med långhelg!

Sitter nedsjunken i fåtöljen med datorn i knät och skriver. Bredvid mig står dagens första kopp kaffe. Å så gott det var, jag har längtat hela eftermiddagen men inte kommit mig för att kicka igång perkulatorn.

Påskfriden har äntligen infunnit sig. Efter att ha stressat som en tok på jobbet före lunch och sen bytt av mannen hemma för att jobba hemifrån på eftermiddagen med hes och hostig son så känns det extra skönt med långhelg.


Det har varit en hektisk och lång men också väldigt givande och kreativ arbetsdag. Vi har slitit som djur på firman de senaste dagarna för att hålla en deadline och idag var dagen D. Vi hann klart i tid och alla inblandade är jättenöjda. Så skönt.

Skärtorsdagen firades med löjromstoast på grovt bröd med röd lök, creme fraiche och lite avocado. Till det fick mannen gott vitt vin och jag en alkoholfri Carlsberg. Inte så dumt det heller. Därefter åt mannen varmrätt men jag festade lös på tre löjromstoast istället (en till mig och två till Liten) och vaggade sedan nöjd och belåten in i vardagsrummet och slog mig ner med kaffet.

Idag har jag letat fram och tvättat Lillemans gamla bebiskläder. Om bara 8 veckor är planen att en annan liten älskling ska få använda dem. Det känns helt overkligt att E verkligen kunnat ha de där pyttekläderna. Var han verkligen så liten?! Härliga bebisminnen sköljde över mig när jag stod där och snusade på dem iallafall. Jag börjar nog se fram mot Litens ankomst mer än jag förstår själv.

Mannen ligger i soffan och ser "Men in black II" men jag känner att jag inte orkar med den filmen. Den är säkert jättekul och rolig och kultig och grabbig och.... men jag orkar verkligen inte.
Jag sitter hellre här och förlorar mig i cyberspace en stund.

Glad påsk på er därute! Hoppas ni får en härlig helg.

PS/ Hörde förresten på nyheterna att vi svenskar äter mest godis av alla. 17 kilo per person och år! Det är väl typiskt att de slår upp den nyheten just den här helgen.