Igår var Lilleman på dagis för första gången på tre månader. Det har varit ljuvligt att ha haft honom hemma hela sommaren men också lite slitigt med en nyfödd samtidigt.
15 timmar i veckan får han vara på där. Tisdagar, onsdagar och tordagar, fem timmar om dagen. Han började på storabarnavdelningen nu. Nya fröknar, en del gamla kompisar och en del nya, nya rutiner, nya leksaker.
Han såg så stor ut när han med kavata steg gick iväg med sin pappa mot bilen. Kepsen nedtryckt över de blonda lockarna, racerbilryggan på ryggen, den gröna fleecejackan och de nya jympaskorna. Förväntansfull med en massa pirr i magen.
Själv satt jag kvar hemma i köket med morgonkaffet och hoppades att allt skulle gå bra. Att han skulle trivas. Att de andra barnen skulle vara snälla mot honom. Att han skulle vara snäll mot dem. Att det skulle funka helt enkelt.
Han är så stor. Fyller fyra om några månader. Och ändå, så liten och sårbar. Tror gott om alla och tror att världen och de som bor här är goda.
Jag hoppas innerligt att han får leva kvar i den tron i många, många år till.
Det gick bra. Han kom hem fem timmar senare och hade både lekt, gungat, målat och ätit lunch med de andra.
Lejonmamman kan pusta ut. För den här gången.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar