Konsten att vara mor till två

Det har gått drygt tre veckor nu. Tre veckor och två dagar närmare bestämt.
Tre veckor och två dagar sedan Anton kom till världen och lika lång tid sedan jag blev tvåbarnsmor.

Jag börjar så smått att vänja mig. Att kärleken skulle räcka till båda barnen var jag aldrig särskilt oroad över. Det gör den. Med råge. Det jag däremot undrade över var hur tiden och tålamodet skulle räcka till. Det är också där jag känner att det brister. Där jag brister.

Tiden räcker liksom inte till. Till Anton som vill amma, vara nära, bäras omkring, bytas på, amma igen, bytas på igen. Till Lilleman som vill ha någon att leka med, ha något att dricka, ha hjälp att gå på toaletten, sin mamma och gosa med, någon att bada med, bygga tågbanor med, gå på utflykt med.

Tid för maken har jag inte hunnit reflektera så mycket över ännu. Än så länge känns det som om vi hinner med varandra skapligt mitt i allt det nya. Frukost på bryggan när vädret är vackert, en förmiddagskaffe på altanen, en film på TV i varandras sällskap, korta vardagliga avstämningar och samtal över middagen, pussar och kramar.

Tid för mig själv. Nja. Inte mycket. Förutom ovanstående så har jag idag försökt dricka kaffe, lösa lite korsord, ta en dusch (eftersom jag svettas oavbrutet i värmen), gå på toa i lugn och ro, byta kläder (eftersom de jag har är fulla med mjölk och bebiskräks) och skicka några mail.

Tålamodet då? Ärligt talat - sådär. Jag blir ingen bra mamma när jag känner att jag inte räcker till. Att vara behövd är fantastiskt och stort men att vara behövd av två älskade pojkar precis samtidigt, på helt olika sätt tär på stackars mamma.
Jag suckar, pustar och blir sur. Kräver att 3,5 åringen ska klara mer själv än vad han har lust med. Tycker att han ska äta upp sin mat utan att säga att han inte tycker om, inte vill ha. Tycker att han ska klä på sig själv, hämta saker själv, städa upp efter sig själv. Ingen rolig mamma. Tråk-mamma.

Jag försöker verkligen att ta mig tid med båda. När Anton äntligen sover en stund så försöker jag vara med Lilleman. Gosa med honom, göra saker han vill, busa, bada... Men ibland känner jag bara: JAG VILL BARA SITTA NER I FEM MINUTER OCH DRICKA MIN KOPP KAFFE I LUGN OCH RO. FÅR JAG DET??? Även om jag älskar er båda två så jag kan dö.

Tid och tålamod går sådär med andra ord. Jag inser att jag själv är nedflyttad några pinnhål på prioriteringsstegen. Men, men skam den som ger sig. Övning ger färdighet säger de ju. De som kan. De som varit med förr. Jag är bara nybörjare.