Jag kunde ha varit tvåbarnsmamma nu. Barnmorskan på MVC beräknade att vårt barn skulle födas i mitten av mars i år. Något ville annorlunda. Det blev inte så.
I september förra året, veckan efter inskrivningen på MVC, skulle jag till gynmottagningen för att få information om fosterdiagnostik. Eftersom jag är över 35 så erbjöds jag det. De ville också göra ett ultraljudtest för att se att allt stod rätt till innan eventuella tester inleddes. Innan den dagen hade jag inte haft en tanke på att något kunde vara fel. Jag var där själv, mannen var hemma med Lilleman som var förkyld.
Jag förstod direkt att något inte var som det skulle. Barnmorskan och hennes läkarstudent tittade länge på skärmen utan att säga någonting, de drog scannern över magen om och om igen precis som om de letade efter något. Till slut säger den kvinnliga läkaren "Du ser säkert att vi ser lite fundersamma ut...". Efter det minns jag knappt vad hon sa.
Fördröjt missfall. Fostret hade dött inne i min mage utan att jag märkt någonting. Jag var i vecka 9 när jag fick beskedet och åkte sedan hem för att "vänta ut missfallet" på naturlig väg eftersom tydligen det är det bästa för kroppen. Efter drygt två veckor av fortsatta gravidsymptom som illamående så stod jag inte ut längre utan bad att få ta en tablett för att framkalla missfallet på medicinsk väg.
Kroppen återhämtade sig relativt fort rent fysiskt men psykiskt har det tagit lite längre tid.
Framförallt de senaste veckorna har jag tänkt på det eftersom tanken var att hon eller han skulle varit här hos oss nu.
Om jag skulle ha turen att bli gravid igen så kommer jag vara betydligt mer orolig och rädd än tidigare graviditeter och det känns lite trist. Å andra sidan kommer inte det hindra mig från att försöka bli mamma igen.
vilken fruktansvärd upplevelse. Hemskt att läsa, modigt av dig att skriva om. Jag önskar dig all lycka , om/när ni betsämmer er för att försöka igen...
SvaraRaderaJag blir alldeles kall när jag läser om vad du varit med. Så fruktansvärt. Jag kan inte ens föreställa mig hur det måste ha känts.
SvaraRaderaHoppas allt går bra nästa gång. Hoppas också att lille sonen är pigg igen & att ni får en jättefin helg. Kramar! (jag ska förresten till mitt älskade Hälsingland på torsdag, jag längtar som en tok)
åh fasa... hoppas ni får lyckas igen!
SvaraRaderaFröken Blund - Tack för rara ord. KRAM!
SvaraRaderaEmma - Roligt med ett inlägg från dig! Och roligt att du också gillar Hälsingland. I do!
Hoppas du får en riktigt härlig påsk! Kram!
Fru A - Tack för ditt inlägg. Vi hoppas också att vi lyckas igen. Vi vet ju iallafall att vi två fungerar tillsammans, det har vi ett finfint bevis för här hemma som är 2,5 år!
Åh, vad jag känner i hjärtat när jag läser detta! Så modigt av dig att berätta - missfall är ju så mycket vanligare än man tror, men ändå är det få som pratar om det...
SvaraRaderaJag är helt övertygad om att ni kommer att lyckas igen! No worries, go for it! ;-)
Kramar/ Lena