Dum kommentar

Ibland känner jag mig så dum. Följande konversation utspelades här hemma för någon timme sedan.

Lilleman nyvaken efter att ha sovit alldeles för kort tid. Jättetrött, ledsen och arg på samma gång. Knuffar bort mig så fort jag försöker komma i närheten.
- Bort mamma, jag vill inte ha dig.... Bort!
- Kom här gubben, lägg dig ner igen, du är ju så jättetrött. Sov lite till.
- Neeeeej, bort mamma. Dumma dig!
Jag försöker lägga ner honom bredvid mig i soffan.
- Neeeeej, bort mamma. Jag vill inte ha dig.
- Okejdå. Jag men då åker väl jag härifrån då (säger jag lite småsårad och stövlar ut i köket).
Lilleman med tårarna rinnande ner för kinderna och oroliga ögon kommer efter mig ut i köket
- Mamma, du får inte åka iväg själv....

Den stackarn blev väl livrädd att jag skulle lämna honom hemma själv. Usch, jag tycker inte om mig själv de få gånger jag säger sådana där saker. Jag om någon borde ju förstå att han inte menar vad han säger, att han bara är jättetrött och inte orkar med vare sig mig eller sig själv, och ändå så använder jag mitt vuxna överlägsenhet och hotar på det där sättet....

Jag förstår ju samtidigt att det inte var så hemskt farligt. En sekund senare så kramades vi och jag bedyrade att jag givetvis aldrig skulle lämna honom kvar ensam och sen somnade han som en säl på min mage. Men ändå, det känns dumt att ta illa vid sig och bete sig som en sårad barnrumpa mot sitt eget barn.

Nog om det, ikväll är lilleman och jag ensamma hemma. Mannen är iväg med tre goda vänner och jagar över helgen. Jag har laddat upp med lite hyrfilmer (av den mer tjejiga sorten till mig) och den mer gulliga sorten till lillen. Glass och mys i soffan bara han och jag, det blir mysigt.