Jag har en otroligt irriterande förmåga att tro det värsta om saker och ting. Hela mitt liv har jag varit en lite orolig själ men jag är så trött på det. Det kostar så mycket energi, kraft, oro och tar bort så mycket glädje.
Jag försöker tänka rationellt, att saker jag inte kan påverka är heller ingen idé att oroa sig över. Ibland går det bra, men det behövs så lite för att jag ska komma tillbaka i de här negativa tankemönstret igen.
Oftast handlar det om min skräck att något ska hända de som står mig nära. Att någon jag älskar ska drabbas av någon allvarlig sjukdom eller dö. Givetvis har säkert min mammas bortgång för 9 år sedan påverkat mig. Jag har redan upplevt att det man är mest rädd för faktiskt kan hända.
Nu för tiden är det givetvis mitt gosegryn Lilleman, min älskade man och min käre far som står högst upp på "oroslistan". Så fort någon av dem har någon form av symptom så tänker jag alltid (om det inte är ont i halsen, feber och snuva förstås) att det säkert är någon allvarlig sjukdom.
Lilleman har varit dålig i magen några helger sedan jul. Säkert inget konstigt med det. Som min man säger "barn blir magsjuka, då kräks de och mår inte bra - det är inget märkvärdigare än så eller jag brukade också kräkas ibland när jag hade ont i huvudet när jag var liten".
Jag önskar såååå att jag hade hans sunda och förmodligen mycket mer kloka inställning. Istället tänker jag "hmmm, det här var konstigt. Nu klagade han på huvudvärk och ont i magen, sen kräktes han en gång och sen mådde han bra igen".... Några helger senare börjar han klaga på att han har ont i magen, kräks en gång på kvällen och en på morgonen och är sedan pigg och altert som vanligt. I natt vaknade jag av att han låg och vred sig fram och tillbaka i sängen och gnydde, sa att han behövde gå på toaletten och sen kräktes han flera gånger fram till morgonkvisten. Nu har han inte kräkts sedan tidigt imorse, har druckit vatten och ligger och sover i soffan.
Det är ju säkert olika saker som gjort att han kräkts. Någon gång för att han haft en förkylning på gång, någon gång för att han haft ont i huvudet och igår kanske för att han är magsjuk.
Det har gått magsjuka på dagis i veckan så det vore ju inte helt osannolikt.
Jag blir så trött på mig själv. Hur har ni det? Oroar ni er onödigt mycket när era barn är sjuka?
Kram!
Önskar att jag kunde ta bort din oro. Vi är så olika som människor och man kan avundas dem som tar allt lugnt och inte oroas i onödan. Det tar så mycket energi. Alla små bakterier och baciller går ju runt bland barnen på dagis så det är inte konstigt att lilleman blir dålig han med. Det är inte så lätt för honom att beskriva var det gör ont. Önskar att vi var närmre och kunde hjälpa till så du och M fick lite egen tid att koppla av på.
SvaraRaderaKram I R M A
IRMA - gulle dig, tack för kloka ord. Jag önskar också att ni bodde närmare oss så vi kunde träffas oftare. Stor kram till dig. Se till att njuta ordentligt av solen och värmen nu. Ni har säkert sett läst om och sett vilket väder vi har här hemma.... Madre Mia! STOR KRAM TILL DIG!
SvaraRadera