I början av juni är det tänkt att vår familj ska få en fjärde medlem. Närmare bestämt den 2 juni.
Juni - då är det sommar, fågelkvitter, sol och varmt. Det måste vara LÅÅÅÅÅNGT kvar....
Jag har verkligen lurat mig själv. Det är ju lätt hänt när man sitter omgiven av meterdjup snö, friska minusgrader och vintermössan långt nerdragen över öronen.
Det är bara 3,5 månad kvar!!!!
Hur ska jag hinna vänja mig vid tanken? Jag - tvåbarnsmamma! Jag kan inte riktigt föreställa mig det. Eftersom jag inte har några syskon själv så har jag alltid haft min mamma och pappa för mig själv och aldrig behövt dela deras uppmärksamhet och kärlek med någon annan.
Jag undrar hur det kommer att bli. Vad är det för en liten person som kommer att komma till oss? Hur kommer Lilleman att reagera? Hur kommer min och mannens relation fungera? Kommer vi fixa livet som tvåbarnsföräldrar eller kommer vi som så många andra drabbas av tvåbarnspanik?
På många sätt känns det enklare denna gång. Allt finns liksom på plats. Spjälsäng, skötbord, kläder i massor, leksaker, gosedjur, filtar....
Men själsligt - hur kommer jag att reagera? Kommer jag ha lika mycket kärlek att ge barn nummer två?
Många funderingar en torsdagkväll.
Kärlek kommer du att ha. Hjärtat växer för varje barn. Däremot kanske du kommer att drabbas av tvåbarnschocken. Det gjorde vi. Och den börjar släppa först nu. Puh vilket år det varit. Men tvåbarnsglädjen är alltid, alltid större än chocken. DET är en tröst.
SvaraRaderaKRAM fina du
Jag har haft liknande tankar som dig.
SvaraRaderaKärleken är jag inte orolig över att den ska finnas och räcka till. Däreot gruvar jag mig lite över det yogamamma skriver här ovan - tvåbarnschocken. Jag försöker bygga upp en mental förberedelse för den. resten av tiden bara längtar jag...