Dag 1 - Presentera mig själv

Föds för 39 år sedan på Karolinska Sjukhuset i Stockholm. Växer upp med min familj i en vit mexitegelvilla i en lugn och trivsam förort till Stockholm. Familjen består av min mamma, min pappa och så jag. Inga syskon. Däremot två strävhåriga taxar så småningom.

Min uppväxt minns jag som lugn, trygg och kärleksfull. Inte sådär Bullerby-mysig med en bullbakande mamma som stod med mjöligt förkläde, rosiga kinder och nybakta bullar när jag kom hem från skolan men ändå trygg och bra. Pappa låg ute på jobb i veckorna och kom hem på helgerna. Mamma jobbade mycket, reste en del och gjorde karriär.
Från att jag var ungefär ett år så var jag hos min dagmamma medan mamma och pappa jobbade.

Jag tyckte om skolan och hade lätt att få vänner. De flesta uppfattade mig nog som en tjej med gott självförtroende som var trygg i mig själv och ofta fick som jag ville. Det stämde nog också, iallafall till viss del. Jag var glad, skrattade mycket och var bestämd med vad jag tyckte och tänkte. Men innanför skalet så var jag också en ganska ängslig och orolig liten tjej. Jag hörde inte till de tjejer som var mest poppis i klassen och inte heller till de som ingen la märkte till. Jag var en sådan där mittimellantjej som de flesta var kompis med, hade roligt med och som någon tyckte var lite söt och charmig. Det där med killar var förvisso ganska spännande men ingenting jag brydde mig särskilt mycket om förrän jag började gymnasiet.

Mina tonår var lugna och jag minns inte att jag gjorde någon direkt revolt hemma. Det är klart att jag slängde i dörrar och vred upp volymen på stereon och surade då och då men inte så mycket värre än så. Jag var en familjeflicka som tyckte om att vara hemma med mina föräldrar på helgkvällarna, äta chips och se på Kryzz, Familjen Macahan och Kampen om Colorado.

I juni 1990 sjöng jag om studentens lyckliga dar och fick mitt första jobb i augusti samma år. Därefter följde några år som känns väldigt präktiga och lillgamla så här i efterhand. Jag var sambo med F i en lägenhet i ett bostadsområde jag vantrivdes i, vi hade parmiddagar, jobbade heltid båda två och uppförde oss som om vi vore 50 år och inte 20.. Nåväl, jag lämnade honom efter drygt fyra år tillsamamns och flyttade till min första egna lägenhet. De nästkommande tio åren kommer jag säkert att tänka tillbaka på som "min tid" när jag blir äldre. Singel i stan, stort umgänge, resor, uteliv, shopping och en hel massa galna och roliga upptåg. En och annan flirt men inga längre förhållanden.

Under hela mitt liv så har Hälsingland varit den plats jag alltid återvänt till, min oas i tillvaron. Båda mina föräldrar är födda där och mitt hjärta har alltid klappat lite extra för den delen av landet. Ljuset, dofterna, människorna, dialekten, det trolska, de blånande bergen, havet och sjöarna, skogen, logdanserna. Det mesta.

1995 blir min mamma sjuk i cancer. Efter sex års hård och många gånger överjävlig kamp mot sjukdomen går hon bort en vacker vårdag i maj 2001. En dag som för alltid förändrar mitt liv.

Några år senare möter jag mannen i mitt liv. En matchmaking som lyckas. På allvar. Vi blir kära och lyckliga och flyttar ihop i min lägenhet i Bromma. Två år senare föder jag vårt första barn. Lyckan är fullständig. Vi tillbringar alltmer tid i vår stuga i Hälsingland och drömmer om att en dag flytta dit på riktigt. Det gör vi också något år senare. Vi hittar ett gulligt hus på en drömtomt och slår till. Säger upp oss från våra jobb, gråter en skvätt och säger auf wiedersehen till våra vänner och lämnar storstan. Jag blir projektledare och senare även delägare i en reklambyrå på orten där vi bor. Mannen får jobb i olika spännande projekt som han stormtrivs med. Vi ångrar inte för en sekund att vi flyttade. I juni 2010 föds vårt andra barn.

Just nu drömmer vi om att bygga ut huset. Att få lite mer plats för vår lilla familj. Renovera köket. Bygga klart gästhuset. Det får bli när det blir. När vi har tid och råd, lust och ork.

Jag försöker leva i nuet och inte planera för mycket framåt. Livet har lärt mig att man aldrig vet vad som händer. Det gäller att göra det bästa av det man har. Just nu. Älska sig själv och sina nära. Se storheten i det lilla och verkligen njuta av livet.