Förlossningen

I fredags morse var vi på ultraljud och i samband med det så gjordes också
en andra hinnsvepning. Under hela dagen så kände jag av en molande värk i ryggen. Framåt kvällskvisten så började värkarna kännas mer mot magen och ljumskarna.

Pappa och M var här på kvällen. Vi köpte pizza, satt och pratade och tog det lugnt. Vid halv tio åkte de hemåt. De tog med sig Lilleman eftersom det kändes som om det eventuellt var något på gång. Och det var tur att de tog med honom kan man säga med facit i hand.

Strax efter att de åkt så tog jag en dusch. Värkarna blev alltmer påtagliga. De var inte så starka men kom tätt. Både jag och mannen blev lite överrumplade. Första gången vi började mäta värkarna så var det bara 6-7 minuter mellan. Jag ringde till förlossningen och sa som det var. Jag berättade också att min tidigare förlossning gått väldigt fort. Den rara barnmorskan sa att vi var välkomna in när vi ville så vi packade och åkte in till förlossningen precis vid midnatt.

Vi fick en lite äldre barnmorska som kändes väldigt trygg, lugn och rutinerad. Hon tog en CTG-kurva och undersökte mig. Jag var 2-3 cm öppen, hjärtljuden lät som de skulle och värkarna kändes hanterliga. När de erbjöd ett varmt bad med lavendel tackade jag ja. En knapp timme stod jag ut sedan började värkarna bli alltför intensiva. Min älskade man var ett fantastiskt stöd hela tiden. Masserade, gav mig vatten, pratade lugnande när jag behövde det och peppade mig när jag behövde det. Barnmorskan och sköterskan lämnade oss långa stunder för oss själva vilket var jätteskönt. På så sätt blev det verkligen vår förlossning.

Efter badet var jag öppen 8 cm och då drog det igång på allvar. Jag fick byta rum och lägga mig på en förlossningssäng. De stack hål på fosterhinnan och vattnet fullständigt forsade ur mig. Sen drog krystvärkarna igång. Jag ville inte ligga ner så jag bad att få stå på knä. Efter 10 minuters krystvärkar, andandes lustgas, med mannen vid min sida så kom han. Vår älskade lille kille.

Tårar av tacksamhet, glädje, trötthet och lycka rann ner för mina kinder. Det hade gått bra. Han är här nu. Inget kan vara större.