Jag pratade precis med en gammal släkting till mig. Hon är min mammas moster och fyllde 86 år på juldagen. Hon är den sista nära släktingen i den generationen som jag har kvar. Mina mor- och farföräldrar har redan gått bort.
Att tala med henne gör mig alltid lite vemodig. Dels för att jag inser hur mycket jag tycker om henne och dels för att hon är så ensam.
För många står ett långt liv högt uppe på önskelistan. När man önskar det så ser man nog sig själv omgiven av en kär livskamrat, en stor skara av barn, barnbarn och några goda vänner.
Frisk och pigg, kapabel att ta hand om sig själv boende i sitt eget hem med sina egna saker.
Min mammas moster är klar i huvudet och förhållandevis pigg men kroppen börjar att svika henne alltmer. Hon bor i sitt eget radhus och sköter sig helt själv. Hon har en son, en sonhustru och ett barnbarn. Hon träffar dem då och då. De bor i samma stad, men i en varsin stadsdel.
Min mammas moster vill inte vara till besvär. Hennes son hjälper henne att storhandla och kör henne om hon behöver ut på några ärenden. Det blir inte så ofta numera.
Hon är änka sedan några år tillbaka och ensam kvar i en syskonskara om tretton.
Alla svägerskor och svågrar är döda. I stort sett ingen av hennes vänner lever längre.
Jag har svårt att ens föreställa mig hur det känns att vara så ensam. Att vakna ensam varje morgon. Koka sitt morgonkaffe. Lyssna på klockans tick-tack, tick-tack. Titta ut på gatan för att se om någon är ute och går. Att nästan aldrig ha besök. Att aldrig ha något nytt att berätta när någon väl ringer.
Ikväll när vi pratade sa hon att hon inte är rädd för att dö. Däremot är hon orolig för vad som ska hända från nu och fram tills att det är dags. När hon inte längre kan ta hand om sig själv och blir beroende av andra. När hon tvingas flytta in på något hem. När hon inte känner sig behövd av någon utan endast upplever sig själv som en belastning.
Om jag tänker själviskt skulle jag önska att min mammas moster fick leva många, många år till så att jag fick ha henne kvar i mitt liv. Men om jag istället tänker på hennes bästa så hoppas jag att hon bara behöver leva så länge hon själv orkar och vill.
Att leva ett långt liv kan bara vara värt något när man har någon eller något viktigt att leva för. Bara då.
Att tala med henne gör mig alltid lite vemodig. Dels för att jag inser hur mycket jag tycker om henne och dels för att hon är så ensam.
För många står ett långt liv högt uppe på önskelistan. När man önskar det så ser man nog sig själv omgiven av en kär livskamrat, en stor skara av barn, barnbarn och några goda vänner.
Frisk och pigg, kapabel att ta hand om sig själv boende i sitt eget hem med sina egna saker.
Min mammas moster är klar i huvudet och förhållandevis pigg men kroppen börjar att svika henne alltmer. Hon bor i sitt eget radhus och sköter sig helt själv. Hon har en son, en sonhustru och ett barnbarn. Hon träffar dem då och då. De bor i samma stad, men i en varsin stadsdel.
Min mammas moster vill inte vara till besvär. Hennes son hjälper henne att storhandla och kör henne om hon behöver ut på några ärenden. Det blir inte så ofta numera.
Hon är änka sedan några år tillbaka och ensam kvar i en syskonskara om tretton.
Alla svägerskor och svågrar är döda. I stort sett ingen av hennes vänner lever längre.
Jag har svårt att ens föreställa mig hur det känns att vara så ensam. Att vakna ensam varje morgon. Koka sitt morgonkaffe. Lyssna på klockans tick-tack, tick-tack. Titta ut på gatan för att se om någon är ute och går. Att nästan aldrig ha besök. Att aldrig ha något nytt att berätta när någon väl ringer.
Ikväll när vi pratade sa hon att hon inte är rädd för att dö. Däremot är hon orolig för vad som ska hända från nu och fram tills att det är dags. När hon inte längre kan ta hand om sig själv och blir beroende av andra. När hon tvingas flytta in på något hem. När hon inte känner sig behövd av någon utan endast upplever sig själv som en belastning.
Om jag tänker själviskt skulle jag önska att min mammas moster fick leva många, många år till så att jag fick ha henne kvar i mitt liv. Men om jag istället tänker på hennes bästa så hoppas jag att hon bara behöver leva så länge hon själv orkar och vill.
Att leva ett långt liv kan bara vara värt något när man har någon eller något viktigt att leva för. Bara då.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar