Vår lille älskling fyller 2,5 år nu i vår. Det är i den åldern som de allra flesta barn kommer in i trotsåldern första gången. Det är ju ett steg i barnets utveckling som man ska välkomna precis som alla andra men just det här steget verkar vara lite mer smärtsamt att ta.
För alla inblandade.
Jag läste i Anna Wahlgrens "Barnaboken" härom kvällen. Hon säger en hel del kloka saker (och andra lite mindre kloka om du frågar mig). Bland annat så skriver hon en hel del om de olika faserna i ett barns utveckling. Om trotsåldern så skriver hon bland annat att den som mår sämst genom den fasen är barnet självt. De vill så mycket, men kan inte. De kan så mycket, men får inte. Fram till nu har de levt i tron att de varit orubbliga, kungar på sin tron som förstått allt, kunnat allt.
När de går in i trotsåldern så börjar självförtroendet svikta och de inser plötsligt att de inte alls kan allt. Luften går liksom ur dem och de tappar orienteringen. Det måste vara en väldigt tuff insikt för en liten kille eller tjej. Inte konstigt att de börjar konstra.
Redan nu börjar jag ana vissa tendenser hos lilleman. Den senaste veckan har han börjat använda "vill inte" väldigt ofta. När jag lämnade honom på dagis i morse gormade han "vill iiiiiiinte" så det hördes långt efter mig när jag gick. Då är det inte så lätt att vara mamma.
Ups, det där känner jag igen. Och sen Siri kom har Signes trots växt sig till oanade höjder. Det är tufft, men det gäller att tänka att det är tuffast för henne. Kram till dig, jag saknar dig!
SvaraRadera