Det är underbart att se dem tillsammans. Far och son. Att höra dem när de sitter och leker tillsammans. Att se kärleken i deras ögon när de tittar på varandra. Att se dem sitta och mysa i soffan ovetande om att jag tittar på dem. Att se dem sova på morgonen nära varandra. Trygga tillsammans. Sårbara var för sig. De vackraste i livet.
Just nu är mannen den viktigaste personen i vår sons liv. Det är till honom han vänder sig när han behöver hjälp med något, när han vill visa något, när blöjan behöver bytas, när han ska klä på sig eller nattas. Är han glad så vill han berätta för sin pappa. Slår han sig och behöver tröst så springer han också till sin pappa.
Jag tycker det är bra. Jag vill verkligen att vår son ska vara lika trygg med oss båda. Jag vill att mitt och mannens förhållande ska vara jämställt och att vi ska dela både på glädjen och ansvaret det innebär att vara en familj. Jag vet att jag också är viktig och att min son älskar mig.
Men ändå. Jag kan inte rå för att det känns som att hjärtat ska gå itu när han med tårarna rinnande för kinderna skriker "nej inte du mamma, pappa komma..." när jag försöker trösta honom. Jag är inte van att bli bortvald på det här sättet och börjar verkligen förstå hur det många gånger kan kännas för pappan. Att man är älskad och viktig i sitt barns liv men när det verkligen gäller då duger man helt plötsligt inte.
Jag har haft mycket på jobbet den senaste tiden och behövt ägna mer tid än vanligt där.
Igår struntade jag i att vara så jäkla duktig när jag kom hem. Jag satte inte igång datorn och läste jobbmail. Jag for inte omkring och plockade, städade, hängde tvätt eller förberedde maten.
När jag hämtat E på dagis så ägnade jag mig helt och fullt åt honom. Vi pratade, satt på golvet och lekte med tågbanan, hade picknick på fårfällen framför kaminen, vi slog in paket och öppnade dem direkt. Vi bara var.
Vi behövde det han och jag. Redan igår kväll märkte jag skillnad. Han hade återfått förtroendet för mig igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar