Hela mitt liv har jag varit en lite ängslig själ. Jag har lätt för att oroa mig och tror ofta det allra värsta. Om jag tänker tillbaka på mitt liv så har den där oron hängt med som en trogen följeslagare. Den har sett olika ut och varit olika intensiv men den har alltid funnits där.
Min mamma blev sjuk i cancer och dog sex år senare i sviterna av sin sjukdom. Den dag hon dog var jag nyss fyllda 30. I år är det åtta år sedan hon gick bort. Givetvis har hennes sjukdom och död påverkat mig. Jag vet ju att det man är mest rädd för i hela världen faktiskt kan hända.
Det är det som är så läskigt med livet och att älska andra människor. Att kärleken är så intimt förknippad med oro. Bara tanken på att något skulle hända E eller M gör mig alldeles kall.
Så är det givetvis för alla, att man är rädd att något ska hända de som står en allra närmast. Men det är jobbigt när de negativa tankarna och oron tar så mycket kraft och energi.
Som min kloka man sa igår kväll när vi pratade om det. "Det viktiga är att du inte låter oron ta överhanden och överskugga lyckan". De är så sant och de allra flesta dagar så lyckas jag.
Men igår kväll var det skönt att få gråta lite och släppa ut lite av det tunga.
Idag känns det mycket bättre igen.
Jag brukar tänka att den där oron är priset man får betala för att leva och älska andra människor. Din man har rätt. Låt inte oron överskugga lyckan.
SvaraRaderaTack för fint inlägg! Visst är det så.
SvaraRaderaDet är givetvis en gåva att ha människor i sin närhet att älska och som älskar en tillbaka.
Den kärleken överbrygger allt.
Jag är också en oros-själ. Något jag försöker jobba med hela tiden. Men det är svårt! Min oro och (rädsla) är också delvis ett resultat av dåliga erfarenheter tidigare i livet.
SvaraRaderaNu försöker jag tänka: händer det så händer det, i dag - eller aldrig! Det fungerar bättre och bättre ju längre tiden går.
Jen - tack för kloka ord och roligt att du hittat hit. Vi får jobba på det helt enkelt. Det vi inte kan påverka är det ändå ingen idé att oroa sig för, eller hur? Lättare sagt än gjort kanske men ändå..
SvaraRadera